everydaystories

Tankarna virvlar i mitt huvud. Samma tankar som allt finns där när jag inte mår bra. Samma frågor, funderingar och konstateranden. Jag tänker på allt som hänt det senaste halvåret. Allt som har känts, sörjts och bearbetats. Hur det har påverkat mig och min omgivning. Alla dessa tankar gör mig ledsen. För på något sätt känns det som att den bit jag hade kommit på väg mot att bli en tryggare människa, har tagit skada på vägen.

Jag har alltid känt mig ensam. Utanför, inte som alla andra. Som att jag inte har passat in. Och så känner jag till stor del fortfarande. Jag sitter ofta i ett rum fyllt av människor, vänner som främlingar, och tänker att varför kan jag inte bara få vara som alla de andra. Varför kan inte jag slappna av, bjuda på mig själv och våga vara just mig själv tillsammans med alla de andra i det där rummet? Det fanns en tid, några månader efter att jag börjat äta min medicin och samtidigt gick till min dåvarande psykolog, som jag kände att jag släppte lite på allt det gamla tänkandet. Och jag ska inte säga att jag är tillbaka där igen, för det finns många saker som är så mycket bättre idag. Men efter vad som hänt det senaste halvåret (kanske längre tillbaka än så) så har de där tankarna kommit tillbaka mer och mer.

Det finns en anledning. En orsak till att jag alltid har känt så. Egentligen är det kanske bara en liten sak. Inget som man tycker ska kunna påverka hela ens liv. Det är egentligen ingen lång historia, kanske är den kortare än vad jag trott. Kanske känns den som en piss i Missisippifloden för er som läser. Jag vet inte riktigt. Det var så länge sedan, jag var runt 7-8 år. Men jag minns exakt hur det kändes, jag minns situationerna som det var igår. Jag minns alla gånger jag satt med telefonluren i handen och hörde hur de fnittrade i bakgrunden och aldrig gav mig något svar. De andra två flickorna på gatan frös ute mig, låtsades som jag inte fanns, ville inte ha mig med. Ibland fick jag vara med, men oftast inte och denna ständiga undran, hur ska det bli idag? En gång sa den enas mamma att hon inte tyckte att hennes dotter skulle leka med mig, för hon hade det mycket roligare med den andra flickan. Vi var små, och barn förstår inte riktigt vad som är rätt och fel. Senare i livet har jag varit vän med båda dessa flickor och jag klandrar inte dem på något sätt. Men den tiden i mitt liv, har det satt så tragiskt djupa spår i mig.  Efter alla timmar jag suttit hos olika psykologer och pratat innan jag insåg att detta var grunden till en stor del av hela mitt jag, så kände jag en sådan enormt stor sorg. Hur hade mitt liv varit om detta aldrig hade hänt?

Jag har alltid haft väldigt svårt för att skapa nya kontakter och skaffa ny vänner. Inom mig har ständigt samma meningar upprepats: "ingen vill vara med dig ändå Sofie", "du är tråkig, konstig och dålig", "det är ingen som tycker om dig", "du är ingenting värd för någon". Om som en psykolog en gång sa till mig, alla dessa meningar som maler om och om igen i ditt huvud, får dig att tro att det är den personen du är. Hon sa att det är som en bandspelare på repeat inom mig och att det inte är konstigt om man inte tycker om sig själv när man hör dessa meningar om och om igen. För mig blev jag ständigt den personen jag sa till mig själv att jag var. Tråkig, dålig och konstig. Men så frågade hon mig vem jag var egentligen. Och vem var jag utan all oro, ångest och en stor fet dålig självbild? Den frågan öppnade upp en ny värld för mig och resan att försöka inse vem jag själv är och varför jag är sådan tog sin verkliga början där och då.

Som tur är har jag oftast haft, och har fortfarande, några få väldigt nära vänner som jag vet finns där för mig till 100%. Och det är jag så otroligt glad för! Jag vet var jag har dem, och de vet förhoppningsvis var de har mig. Och det är äkta vänskap för mig. Ju äldre jag har blivit desto mer har jag även insett att ytliga bekantskaper inte är något för mig. Det ger mig inget. Jag vill veta att jag får något tillbaka av de människor jag ger av mig själv till och ställer upp för. Kanske är det rädslan får att bli sårad och besviken som lever kvar eller så är det bara så att jag är människa som trivs bäst med just de människor som jag vet tycker om mig precis så som jag är. Jenny, Azade, Mia, Sabina och Rebecca, ni kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Och så min älskade mamma förstås. Hon har fått torka oändligt många tårar från min kind och alltid hållt om mig med världens tryggaste famn (delad förstaplats med Carl).

Jag försöker lära mig, och accpetera, att alla människor inte kan tycka om mig. Även om jag så förjordat vill att det ska vara så. Och även om jag vill alla människor runt omkring väl, så varken kan jag eller klarar av att hjälpa alla. Men det gör så ont i mig när jag ser att någon mår dåligt. Jag vill göra så mycket för att få dem att må bättre, ta hand om dem. Finnas där, ställa upp. Men hur konstigt det än låter, så är det något jag försöker sluta med. Det slutar alltför ofta med att det är jag som står där och är ledsen. Det är nog som min mamma alltid sagt. När jag älskar, då älskar jag så intensivt att jag glömmer att det finns en värld utanför mig och den personen. Så nu spar jag, jag försöker iallafall, min energi till mig själv och till de där fina människorna som jag vet alltid finnas där för mig, precis hurdan jag än är.