Hemma på min gata

Jag åkte hem. Hem till mamma och pappa. Jag har så dåligt samvete för att jag inte är där och jobbar några av de värsta dagarna på hela året, men min kropp och min själ hade inte klarat det. Eller det kanske den hade, men då hade jag jag bara skjutit på något ont och antagligen gjort det ännu värre. Men, slappnar jag av för det. Icke. Jag är milt störd och lär väl så antagligen alltid vara.

Just nu ligger jag här i sängen under mammas manglade lakan. Det är så skönt att vara här. Det känns så hemma att lyssna på när mamma pratar med sig själv i köket samtidigt som hon slamrar med kastruller och ropar efter den tjocka katten. Pappa ligger som vanligt i soffan och streckläser ännu en deckare. Lika okontaktbar som alltid. Igår vara lillebror här, och hela familjen var samlad vilket händer väldigt sällan. Eller ja, samlad och samlad. Som sagt, mamma i köket, pappa i soffan och lillebror antingen framför datorn med Hästpojken på Spotify, eller sittandes i en annan soffa klagandes på att det bara är massa skit på TV. Igår låg han dock mest och sov och blev irriterad när jag rapade och mamma släppte brakare. Men ändå. De är min familj och det är så skönt att vara med dem.

På mammas dator finns en bakgrundsbild, med den tidigare omtalade tjocka katten i fokus, ifrån sjökanten vid sommarstugan. Högt grönt vajande gräs, blåa och gula små söta blommor och så sjökanten som sagt. Och som jag började längta efter sommaren. Solen som lyser på en klarblå himmel, frukost (med nyplockade hallon i filen) på altanen ner mot sundet. En solstol, en god bok och sval vind som fläktar i värmen. Åååh, önskar vi var där nu. Semester. Jag längtar så efter riktig semester.

Nu ropar mamma, inte på den tjocka katten, utan på den gnälliga dottern. Maten är klar...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0