everydaystories

Jag skulle vilja skriva här oftare. Jag skulle vilja skriva här när jag är glad. Jag skulle vilja skriva här när jag har något roligt att berätta. Men av någon konstig anledning så vill jag bara skriva här när jag är ledsen.

Jag kan gå en hel dag på jobbet och skriva ett blogginlägg i huvudet. Formulera meningar och tankar. Men så kommer jag hem och så blir det inte av. Trots att jag egentligen vill. Ibland tänker jag att jag kanske inte borde skriva om alla tankar jag har i huvudet. Jag tänker att någon kanske tycker att jag berättar för mycket, eller att jag kanske trampar någon på tårna. Eller det värsta av allt, att någon tycker att jag är tjatig. Att jag ältar och klagar. Och så tänker jag att jag inte borde bry mig om vad andra tycker. Det är min plats, mina tankar och mina ord. Ingen behöver läsa dem om de inte vill. Ingen behöver bry sig.

Men jag bryr mig. Även om jag ibland önskar att det fanns en knapp jag kunde trycka på som gjorde att jag inte brydde mig. Varför är det så viktigt vad andra tycker om mig? Jag vet ju vem jag är. Hur jag är. Eller? Varför låter jag någon annans uppfattning få mig att tvivla på mig själv? Och ibland är det säkert bara något jag har skapat i mitt eget huvud. Och även om det nu vore så att någon tror eller tycker något dåligt om mig, vad spelar det för roll? Jag har ju min nära och kära. De som tycker om mig precis så som jag är. Det som alltid finns där. Och det är egentligen det enda som spelar någon roll. Men ändå så tror jag alltid, att alla de där dåliga sakerna som jag TROR att andra tycker om mig, stämmer med verkligheten. Och så fortsätter jag att ifrågasätta mig själv dag ut och dag in.

Jag vet precis varför det är så här, men det hjälper inte. Det sitter för djupt. Och så står jag här igen och inuti mitt huvud så skriker jag till mig själv: Sluta bry dig för i helvete!

Men jag kan inte. Jag kan inte.

När vi gifte oss den 6 juni i år fick vi i present att det skulle tryckas upp en stor tavla med en bild från bröllopet. Nu behöver vi hjälp att välja vilken av dessa bilder som ska få hänga på väggen i vårt nya sovrum. Kom igen och rösta NU!



1.



2.

 

3.



4.



5.



6.

Det känns konstigt. Att vi ska flytta. Flytta ifrån lägenheten som vi bott i snart tre år. Det som har varit hemma kommer inte vara hemma längre. Jag kommer inte åka spårvagnen förbi Grönsakstorget, Hagakyrkan och Järntorget på vägen hem från jobbet. Jag kommer inte handla på "mitt" Hemköp vid Masthuggstorget med Tim eller Barbro i kassan. Jag kommer inte ta vägen genom Haga och Café Kringlan när jag ska gå in till stan. Jag kommer inte kunna gå ner (ok, skicka ner Carl) till Linnégatan och köpa en crepé till kvällsmat. Jag kommer inte kunna promenera upp till Jenny, Emil och Stella på några få minuter. Det känns konstigt. Mitt älskade Linné. Jag kommer sakna allt det där så mycket. Det känns i hjärtat. Lite sorgligt på något sätt.

Men att det känns konstigt betyder inte att det är dåligt. För vi ska ju få ett nytt hem. Ett nytt hemma ska skapas. Jag funderar över hur det kommer kännas att bo där. Andra sidan av stan. Fast ändå i stan. En större lägenhet. Närmre till jobbet. Högst upp i huset. Säkert massor av nya ställen, gator och människor att upptäcka. Nya affärer att handla i. Ny videobutik att hyra film i. Nytt postombud (det är nästan det bästa med hela flytten!) Och 60 bussen som går raka (kringelkrokiga) vägen till Bäckegatan och Herlin-Olsson (snälla stanna här i Götet hos oss!) finns faktiskt nästan utanför dörren.

Det kommer bli bra. Det kommer bli jättebra.