everydaystories

Det blir inget mer bloggande här, inte på ett bra tag i alla fall. Jag har bestämt mig för att tillbringa mindre tid vid datorn (det blir mindre mejl, facebook, bloggläsning och annan slöserimedtidsurfning) och mer tid tillsammans med mina nära och kära i verkliga livet. Även om jag har försökt, så går det inte att leva genom en blogg.

Tack och hej!

En sådan här chipspåse hade familjen Herlin-Olsson med sig när de kom till oss för en vecka sedan. Herrejissus så GODA! Helt klart de godaste chips jag någonsin ätit! Och jag har ätit mycket chips vill jag lova. Jag har ätit dessa  smaskiga, krispiga, tunna och smakrika potäter ikväll och jag kommer definitvt äta dem många kvällar i framtiden.

Dessa knapriga Naturchips är gjorda med naturliga ingredienser och har fått smak av gräddfil, lök och finhackad persilja - den goda blandning vi kallar Sourcream & onion. En oemotståndlig klassiker.

Den 30 mars åker jag och min prins tillbaka till staden som aldrig sover. Honeymoon! Som jag har längtat! I huvudet virvlar planer på allt som jag vill göra. Favoriter i repris och nya spännande upptäckter. Ååååh, så roligt det ska bli!




Den här gången ska vi bo på Hotel East Houston som ligger precis mitt emellan Soho, Greenwich Village och East village. Det var dessa områden som vi tyckte allra bäst om när vi var där i fjol så vi ville helst bo där omrking. Och så hittade vi detta till ett jättebra pris och dessutom inklusive frukost!







Måsten som jag har kommit på hittills är:

Promenad och picknick i Central Park






Spana i de dansande anställda i butiken Abercrombie & Fitch. Shoppa massor på Urban Outfitters, Uniqlo och kanske även på Forever 21 den här gången? Och så självklart inköp av Philosophyparfym, id-läppglans (lovar att köpa åt dig också Becca!) och Essies nagellack på Sephora.




Lunchmacka på Olives bänk, vårrullar på Talent, cookies på Max Brenner och frozen yougurt på Pinkberry.






Kanske en promenad över Brooklyn Bridge?




Musikal på Broadway?



Men mest av allt längtar jag efter att bara få strosa omkring och insupa New York atomsfären!


Någon som har några andra tips på måsten i The Big Apple? Jag vill ha massor!

Nu är det nästan tre veckor sedan jag jobbade. Känns som en evighet. Och jag håller på att krypa ur mitt eget skinn. De första veckorna mådde jag verkligen dåligt och reflekterade inte över något annat än ångest, ångest och ångest. Men nu när jag ändå känner mig relativt bra igen så går dagarna så långsamt. Ingenting händer och jag känner mig instängd, ensam och totalt uttråkad. Nu är jag dock bara sjukskriven två dagar till, sen är jag ledig enligt schemat fredag, lördag och söndag. Och sen på måndag, ska jag äntligen få jobba igen!

Men, det är inte bara tre veckor sedan jag jobbade. Det är tre veckor sedan jag sminkade mig. Tre veckor sedan jag fixade håret. Tre veckor sedan jag gick i något annat än myskläder eller målarkläder. Det är som tur är inte tre veckor sedan jag duschade, men jag hade nog kunnat skita i det också om det inte vore för Carl. Men framför allt är det tre veckor sedan som jag kände mig som en normal människa. Jag ser ut som en luffare, känner mig som en misslyckad människa och luktar väl som en gammal äcklig sko.

Så, vad ska jag göra åt det? Först och främst har jag bokat klipptid och slingtid på fredag (jag ska duscha om byta om innan dess). Jag kan säga som så, att håret mår inte bra av att tryckas fram och tillbaka i en kudde i tre veckor. Jag ser ut som jag har ett skatbo på huvudet. Sen känner jag mig blekare (nästan genomskinlig) än ett lik från 1783. Där är alternativen solarie eller brun utan sol. Vi får se vad det blir. Och som sagt, kläderna, fy fan. Jag visste inte att jag hade så gamla kläder. Koftan jag har på mig just nu (och har haft de senaste 5 dagarna) köpte jag i Barcelona sommaren 2000. 10 år sedan snart! Raggsockorna har jag hittat i Carls strumplåda (du har sjukt många nya oanvända strumpor för övrigt!) och långkalsongerna (blåa med häng i baken i strl 160) är nog ännu äldre än koftan är jag rädd. Så, i helgen tänker jag minsann gå och shoppa något nytt. (Och Carl, innan du protesterar: 1. Ja, du ska följa med mig på stan. 2. Ja, jag vet att jag redan har skitmycket kläder, men nu har jag inte shoppat något på evigheter (möbler och inredning räknas inte) så knip ihop truten).

Man kan helt enkelt säga, att på fredag börjar 2010 för mig. Jag ligger lite efter alla er andra, men jag kommer förhoppningsvis ifatt. Och på måndag börjar det på riktigt! Jag längtar! Fast jag är lite orolig också. Varför kan jag inte bara sluta vara det?

Är det inte så man brukar säga? Jag har tänkt på det de senaste dagarna. Och, jag tror faktiskt att det är så det ofta fungerar i den här världen. Visst finns det säkerligen undantag, men i det stora hela. Tyvärr. Tycker jag.

Men vad innebär snäll egentligen? Jag googlar. Följande ord kommer upp som synonymer till ordet snäll:

vänlig 88%
god 82%
hygglig 82%
godsint 82%
godhjärtad 80%
bussig 80%
reko 80%
välmenande 72%
omtänksam 72%
blid 72%
hyvens 70%
rar 68%
hjälpsam 62%
trevlig 62%
sjyst 60%
from 60%

Jag läser igenom, och jo, jag ser mig själv som snäll. Jag ser mig själv som vänlig (oftast, men det finns undantag), godhjärtad (oavsett vad jag har sagt eller gjort så har jag ALDRIG velat någon människa något illa)omtänksam (jag bryr mig om andra) och trevlig (förutom när jag är trött eller hungrig). Men, jag är helt övertygad om att det finns människor där ute som inte tycker att jag är snäll. Helt säkert finns det människor som upplever mig som elak och framförallt besvärlig. Jag kanske lurar mig själv, men jag vidhåller ändå att jag är snäll. Och okej, kanske lite besvärlig. För jag lägger mig i allt. MEN! Det är för att jag vill vara just snäll. Jag vill hjälpa till, jag vill lösa problemet, jag vill inte att någon ska må dåligt. Vad jag inte fattar är att alla vill inte ha min hjälp eller mina ord och min ärlighet. Och då är jag lite dålig på att inse det i tid. Men vad fan, jag är i alla fall snäll. Innerst inne.

Men tillbaka till rubriken. Jag har som sagt tänkt på det där de senaste dagarna. Och jag har kommit fram till att för mig räcker det att komma till himmlen. För mig är det ett betyg på att man har varit en god människa. Jag skulle aldrig trampa någon på tårna för att ta mig själv framåt. Däremot kan jag trampa någon på tårna för att försöka få andra att må bra. Men jag skulle aldrig gör det för min egen vinnings skull. Och den som inte tror på det känner inte mig. Och vad spelar det för roll egentligen? Vad någon annan tycker, tänker eller tror? Huvudsaken är ju att de som står mig nära vet vem jag är. Att jag själv vet vem jag är.

Det viktigaste för mig är dock inte att vara varken snäll eller elak. Det är att vara ärlig.

Men så kommer jag dit jag alltid kommer när jag funderar och tror att jag har kommit fram till något, jag kommer till: ELLER?!



Vad tycker ni? Vad är viktigast? Vad är att vara snäll och vad är att inte vara snäll?

Inatt fick jag ÄNTLIGEN sova ordentligt och det var så välbehövligt. Även om det var med hjälpa av sömnmedicin som doktorn skrev ut till mig igår, så kändes det verkligen skönt att få sova en hel natt. Jag gick upp för att säga hejdå till Carl när han skulle åka till jobbet, men jag var nog inte riktigt vaken för jag sa: Sov gott! istället för Hejdå! när jag stängde dörren. Jag hörde honom skratta i trappuppgången.

Sedan åt jag frukost och efter det gick jag och la mig i sängen igen. Lyssnade på Eva Cassidy, den enda rösten som verkligen får mig lugn. R, J och S kom hit och åt lunch med mig och sedan fick de gå igenom kläderna som jag rensat ut och de tog med sig några plagg var. Resten får åka till Myrorna. Sedan ringde min snälla chef och uppdaterade mig lite om jobbet. Hon sa dessutom till mig att försöka hitta på sådant jag tycker är roligt för att hitta tillbaka till min glädje och bli av med ångestmonstret. Det kändes skönt att höra just henne säga det, för jag får dåligt samvete så fort jag går utanför dörren när jag är sjukskriven. Det känns som jag borde hålla mig inne och inte få träffa någon. Sen gick jag ut på en lång promenad och utforskade mina nya hoods lite granna. Skönt med frisk luft, men hua så kallt! Trots att jag hade pälsat på mig med både långkallingar, yllesockar och dunjacka.

Jag har tänkt på en sak. Jag ser ju att ni är ganska många som läser, men det är väldigt få som lämnar någon kommentar. Jag är ju nyfiken på vilka ni är och vad ni tycker. Har ni några önskemål på vad jag skriva om eller inte skriva om? Tips, ideér, förslag? Skulle vara kul med lite feedback!

Idag har jag känt mig glad, till och med två gånger! Det var så härligt, och jag ler när jag skriver det. Minns ni att jag skrev om en lampa som jag ville ha, men som var alldeles för dyr? Lampan heter liv och är designad av Jonas Bohlin och kostar 5000 kr. Helt galet dyrt! Om ni vill se den live, så hänger den i ett av skyltfönsterna på Svensson i Lammhult vid Järntorget.

Men, idag har jag gjort en liten kopia alldeles själv! Jag bad Carl leta reda på en gammal lampskärm på jobbet, som självklart skulle ha en passande trådstomme för mitt lilla projekt. Han hittade en och tyget som satt på revs av så det blev ett alldeles kalt skelett.

Sen hade jag tänkt köpa tyll i en tygaffär men så hittade dessa gardiner (Lill heter de) på IKEA för 39 kr. Jag köpte två paket.

Jag klippte av alla fyra gardinlängder i olika längder för att få lite mer liv och rörelse i lampan. Sedan använde jag mig av de sydda kanalerna (där gardinstången egentligen ska sitta) och trädde igenom elastiskt band som jag fått av svärmor. För att det skulle gå lite smidigare att få igenom bandet så knöt jag det runt en tumstock (det var det som låg närmst och jag kände mig lite som Macgyver) och på så sätt gick det mycket snabbare.





När jag fått igenom bandet på varje gardinlängd drog jag åt det så att tyget veckades och knöt det runt lampskelettet, varje tyglängd för sig. Jag tyckte dock att det blev lite tunt med bara fyra lager så jag tog det tyget som blivit över och bara tryckte in det innanför de elastiska banden som satt på de längder som jag redan fäst på lampskelettet. Till slut blev det åtta lager. Sedan använde jag en sladd från en gammal taklampa som inte användes just nu, och fäste den i min egengjorda lampskärm. Sen hängdes den upp i vårt nya sovrum. Här ser ni resultatet. Och vill ni se min live, så får ni helt enkelt komma och hälsa på mig!

Det tog ungefär 2 timmar att göra och priset för min lampa blev ynka 78 kr! Jag är supernöjd!




Så, det var det första som gjorde mig glad idag. Det andra var ett jättefint mejl från en gammal kollega. Åh, så glad jag blev! Hon skrev så fina och snälla ord och det var så skönt att läsa att det finns andra människor i ens omgivning som gått igenom ungefär samma känslor. Tack snälla du!

Jag hade hoppats så på att den där lilla tabletten skulle ge mig sömnen jag behövde. Men jag låg där klarvaken, igen. Det gjorde mig så ledsen. Tårarna rann och den onda cirkeln kändes som en snara kring min hals.

Idag skulle vi tömma förrådet här och ta med allt däri till den nya lägenheten. Carls föräldrar har varit här och hjälpt oss i nya lägenheten i två dagar nu (TACK!) och det har blivit så mycket gjort. Efter vi burit upp allt följde jag med Carl till Hornbach, (alla dess byggvaruhus - jag har besökt ALLA de senaste månaderna!). Väl där gick det inte längre. Det var som att benen inte vill bära mig och luften tog slut. Jag fick sätta mig i en gång mellan tusentals verktyg och en mängd olika trädörrar, tills Carl hittade mig och fick köra mig hem. Sen har jag bara legat här.

Jag fick ett så fint sms av en gammal vän idag som jag inte haft någon kontakt med de senaste 5 åren. Tack fina fina du! Du gjorde mig så varm i hjärtat. När man mår som gör jag nu, så känner man sig så ensam. Det känns som att världen utanför är så långt borta. Som att man inte är en del av den längre. Alla andra fortsätter med sina liv precis som vanligt. Men jag ligger här. Jag har min älskade familj, mina fina vänner och min underbara make och jag vet att de finns här, att jag inte är ensam. Men ändå känner jag mig så. De kan titta på mig, de kan prata med mig. De kan tycka att jag verkar nästan som vanligt. Men de kan inte känna känslorna som finns inne i mig. De kan inte förstå kampen som pågår i min hjärna och i min kropp. Ingen kan förstå mitt helvete, precis som att jag inte kan förstå deras. Detta lilla sms som säkert bara tog henne en minut att skriva, gav mig vetskapen att det finns människor där ute som tänker på mig. Och så plötsligt, om så bara för stund, så kände jag att var jag en liten del av världen igen.

                  Tack till er andra som ställt upp eller hört av er - ni vet vilka ni är. 
                                                          
                                                     För mig är ni allt! ♥

Ligger i sängen. Nästan den enda möbeln som finns kvar i den gamla lägenheten. Har till slut gjort som doktor Bertil sagt och tagit mig till apoteket för att hämta ut receptet han gav mig. Jag har stretat emot högre doser och starkare medicin, men de senaste dagarna har jag insett att ibland kanske man måste lyssna på kroppen mer än hjärnan. Jag minns inte när jag sov ordentligt senast. Jag lägger mig i sängen på kvällarna, och sen ligger jag där. Klarvaken. Orolig. Fylld av ångest som trycker över bröstet. Jag sluter inte ens ögonen. Jag glömmer bort det. Fokus är någon annanstans. Tankar överallt. Alldeles för många.

Dagarna är okej. Jag försöker sysselsätta mig. Fokusera på annat. Jag kan skratta, jag kan le. Det kan kännas nästan som vanligt. Men sen plötsligt, som på en sekund så sitter den där i bröstet, den elaka ångesten. Och luften tar slut. Jag vill att luften ska sluta ta slut. Jag vill andas, fritt, högt och lyckligt. Men, ska jag komma dit så måste jag sova. Det var så han sa. Så nu har jag svalt ett piller för att lugna min upproriska kropp och själ. Så, god natt.

Hoppas jag.

Jag lyssnar inte på musik särskilt ofta egentligen. Jag tar mig inte tid till det, som så mycket annat. Men nu när jag har varit sjukskriven i en drygt en vecka så har den tiden helt plötsligt funnits där. Och så inser jag, som så många gånger tidigare, att musik påverkar mina känslor, mitt humör och min tillvaro på ett väldigt härligt sätt. Musiken får mig att känna något annat än ångest inombords just nu, något som istället känns skönt och väldigt behagligt. Här kommer några låtar som verkligen känns i hjärtat på mig just nu. Så ta dig tiden, sätt dig någonstans där du får lugn och ro, blunda och lyssna på denna vackra terapi.


Den här låten får mig att känna att det finns glädje, lycka och längtan där inne i min kropp. Den får mig att längta efter sommaren och efter att få dansa på en härlig fest tillsammans med mina finaste vänner.

When there's no turning back from who we are 
No matter what we're through 
I'm gonna run to you

 

Det känns som att jag ser det hon sjunger framför mig. Så vacker röst och spdan känsla!

Säg, är det långa nätters fara att se det man vill se och vara den man
vill vara och någon att ty sig till när långa nätter inte gör som man vill 




 
Den här låten handlar nog egentligen om kärlek. Men för mig handlar det om vänskap. Den ständiga oron att bli ersatt av någon som är bättre än mig.

Lät du henne komma närmre? Var hon vackrare än mig?
Ja, det finns dagar som jag tänker mer på henne än på dig
Jag går bredvid men halkar efter jag orkar inte springa mer
försökt att visa dig med blicken men det är inte mig du ser
den här platsen är någon annans och jag måste hitta ut
hur ska man älska nån som har älskat nån förut?





Det här är en av de låtar som sjöngs så vackert på Carls och mitt bröllop. Jag älskar den och den får mig verkligen att tänka på den lyckligaste dagen i hela mitt liv.

För du är där när ingen ser mig
Du är där när stormen yr
Du är där när natten skrämmer
Och du är där när dagen gryr
Jag vill alltid ha dig nära
När som åren läggs till år
Och vad livet vill oss lära
Är att framtiden är vår

 Ett tips: Läs min käre lillebrors bokslut för 2009!

2008 avslutades med en nyårsfest där Emil spräckte kostymbyxorna och jag och Carl stod som finalister i en tävling. Det gällde att lyfta upp en avklippt papperspåse från golvet med munnen, utan att nudda golvet med armarna. Carl vann. Men han fuskade såklart. Och sedan började 2009.

JANUARI
Ska jag vara ärlig så är det bara en enda dag jag minns ifrån januari 2009, lördagen den 10 januari. Morgonen då Carl sa så många vackra ord om kärlek, framtid och evighet. För att sedan gå ner på knä och ställa frågan som jag väntat på så länge. På vägen in till stan log jag så mycket att det nästan gjorde ont i käken. Och ännu mer log jag nog inne i guldsmedsaffären och tänkte att detta är så stort! För tanten bakom disken var en förloving antagligen vardagsmat, men hon var väldigt trevlig ändå minns jag. Och aldrig hade jag trott att det skulle vara så lätt att välja ring. Jag som brukar ha sådan beslutsångest. Någon vecka senare bestämdes datumet för bröllopet och därefter började en halvårslång rolig planering.

FEBRUARI
Februari var månaden som bestod av nedräkning till den stora resan. Under tiden tog en person åt sig äran för något som jag kämpat med, utan att han ens reflekterade över det. Jag var arg och ledsen, men fick faktiskt en ursäkt efter ett tag. Det var också månaden då Carl och jag slog rekord i antal omgångar tvättade maskiner tvätt på en kväll, nämligen tolv. Och sen äntligen, kl. 12.15 söndagen den 24 februari lyfte planet som skulle ta oss mot New York! Vi landade sent söndag kväll New York tid och tog oss in mot Manhattan. Vi somnade alla 4 med en stark längtan efter morgondagen. Det första vi såg när vi steg utanför hotellet morgon efter var Empie State Building rakt framför oss, vi förstod inte hur vi hade kunnat missa den kvällen innan. Vi hade det fantastiskt och vi såg så många saker, platser och gator som vi tidigare bara sett på TV eller läst om. Det går knappt en dag utan att jag tänker på denna helt obeskrivliga stad och jag kan inte vänta tills jag får åka dit igen.

MARS
Efter 5 underbara dagar i en iskallt New York var det åter dags att sätta sig på ett flygplan, denna gång mot Mexico! Vi landade i Cancun och tog oss därfrån till Playa del Carmen. Vi bodde på ett jättemysigt hotell med världens godaste färskpressade apelsinjuice. Dagarna spenderade vi på stranden och i det turkosa havet. På kvällarna blandade vi oss med folkvimlet, satt på restauranger och kikade i butikerna på femte avenyn, ja huvudgatan hette faktiskt så även där. Den dag jag minns allra mest var när vi hyrde en jeep och åkte runt. Av en slump hamnade vi på den mest fantastiska strand jag någonsin sett. Det var som tagit ur en tavla. Efter några dagar åkte vi vidare mot den lilla ön Isla Mujeres där vi spenderade de sista dagarna av vår semester. Här körde vi runt ön med golfbil, smygsolade på en privat strand och stod på en klippa där det sas att man var den första i Mexico att se solen gå upp varje dag. Sen om det var sant...

APRIL
April var månaden då jag fyllde 29 år. Jag tänkte mycket på min ålder och vad jag ville göra i mitt liv innan jag skulle bli vuxen på riktigt. Jag kämpade på jobbet med att försöka finna någon slags ro och glädje mellan alla människor där, och trodde att allt till slut skulle vända. Aldrig kunde jag ana vad som skulle komma att hända.

MAJ
Möhippa! Jag hade mina föraningar om att den skulle ske just den dagen och väskan stod redan packad när det plingade på dörren. Jenny och Mia hade planerat en kanonbra möhippa med aktiviteter som passade mig som handen i handsken. Det var en jättemysig solig dag där jag fick göra mitt alldeles egna silversmycke samt spela in 2 låtar i en riktig studio. Det var så himla roligt! Kvällen var på ett sätt en liten besviskelse, men samtidigt en kväll då jag verkligen insåg vilka som verkligen är min sanna vänner. Resten av månaden var det planering, planering och planering. Klänningsprövning hundra gånger om, provsminkning och frisyrdiskussion. Några få lata dagar i huset i Spanien för att vila upp oss inför den stora dagen. Nervositeten steg för varje dag och jag trodde aldrig att vi skulle nå fram till den stora dagen.

JUNI
Så helt plötsligt var vi där. Den 6:e juni 2009. Det bästa dagen i hela mitt liv! Det var en helt obeskrivlig känsla att uppleva en dag som bara var till för Carls och min kärlek. Och alla fina människor som var där och delade den med oss. Åh, som jag önskar att man kunde göra om det exakt likdant igen. Allt var över vad jag hade förväntat mig och som sagt, det var så helt fantastiskt underbaaaart. Jag har aldrig känt mig vackrare eller lyckligare än vad jag gjorde den dagen. Sen var det midsommar och vi var ett härligt gäng som hade en mysig dag i sommarstugan med lekar, god mat och härligt sällskap. Så som man vill att midsommar ska vara. Men jag kunde tyvärr inte njuta fullt ut, inom mig fanns oro och ångest. Efter bröllopet hade jag försökt trappa ner lite på min medicin. Det gick inte så bra och det var bara att höja dosen igen. Jag tog några semesterdagar för att försöka hitta tillbaka. Världens bästa mamma kom upp och var med mig några dagar i Göteborg. Det var skönt att bara vara och umgås.

JULI
Vi gav äntligen Mia och Gary deras bröllopspresent, vilket innebar en överraskningsdag på Öland fylld av tävlingar, sociala aktivitet och god mat. I mitten av juli var det sedan äntligen dags för riktigt semester. Som jag hade längtat. Vi åkte till Spanien i 10 dagar med Rebecca och Calle. Först var vi i mitt älskade Palma några dagar och sedan åkte vi till huset i Benidorm. Jag fick inte riktigt någon ro och kände mig inte redo att åka hem. Ville stanna i huset med Carl, men flygbiljetterna var alldeles för dyra för att boka om.

AUGUSTI
Semestern fortsatte och vi spenderade några dagar i Kalmar. Lata sommardagar i solen med mamma och pappa. Båtresor på sundet och grillning utomhus om kvällarna. Sommar är underbart. Den 15 augusti, på Carl födelsedag, kom även ett nytt litet mirakel till vår jord, Stella. Dagen efter åkte vi och träffade dem på BB. Världens finaste lilla bebis, aldrig att jag hade anat hur mycket jag skulle komma att älska denna lilla docka.

SEPTEMBER
Återigen en vecka i huset i Benidorm. Denna gången med hela Carls familj med respektive. Jag har som alltid svårt att umgås i större grupper eftersom jag ständigt ifrågasätter mig själv och vad jag egentligen tillför. Jag mådde sådär, men visst var det skönt med sol och bad och jag hade ändå en hel del trevliga stunder. Det jag minns mest var när John och Jossan skulle sova med mig och Carl i sovrummet på övervåningen sista natten. Vi sjöng godnattvisor för de andra i huset och berättade roliga historier. Jag tycker så mycket om att vara där nere i huset egentligen. När jag är där med Carl, så är det ett av få ställen här på jorden där jag faktiskt kan känna mig lugn och avslappnad. Där finns inga måsten och inga krav, bara en fin plats att vara precis så som man är.

OKTOBER
Oktober var månaden då jag gick igenom något som för mig var ett mindre helvete. En människa, som tidigare varit väldigt snäll och omtänksam mot mig och som jag verkligen upplevt att jag varit ärlig mot och försökt nå fram till, satte en kniv i ryggen på mig. Jag ger ärlighet, och många gånger är jag hård och kall, men jag är just ärlig och jag förväntar mig att bli ärligt bemött av min omgivning. Få gånger har jag känt mig så sviken, sårad, lurad och totalt trasig. Det fick många följder för hur allt skulle bli. Det var en månad med mycket gråt och ledsamhet och jag lärde mig mycket om mig själv och vad och vilka som egentligen betyder något för mig. Sen är det inte alltid så lätt att ändra sig och leva efter det man vet gör en gott. Vi pratade och det lades bakom mig, men när jag tänker på det så känner jag fortfarande en stor sorgsen klump inuti mig och jag tror aldrig att jag kommer glömma de känslor som gick igenom min kropp de där dagarna.

NOVEMBER
Oktober var också månaden då Carl och jag köpte vår nya lägenhet, och sålde dessutom den gamla, och en ny planeringsperiod tog sin början, och fortsatte sedan in i november. Det var många beslut som skulle tas och även om det egentligen är något som är väldigt roligt, så är det är inte alltid så lätt och kul som man kanske kan tro. I mitten av månaden fick vi tillgång till lägenheten och renoveringen tog sin början. Det blev en renovering som blev så mycket större än vi någonsin trott. Under resans gång dök det upp många nya saker att lösa och fatta beslut om, som gjorde att arbetet tog mycket längre tid än vi räknat med. Carl föräldrar, Susanne och Lennart har varit som två otroligt hjälpsamma änglar under den här tiden och utan dem hade vi aldrig hunnit så långt som vi har gjort. Jag uppskattar det något enormt.

DECEMBER
Den 6:e december var dagen då Carl och jag fick äran att bli Stellas gudföräldrar. Det var dop hemma i Kalmar och världens sötaste lilla flicka fick vatten på sin ännu kala panna och därmed sin fullständiga namn. Det var mysigt att träffa familjen och vännerna, även om det bara var under två dagar. Renoveringen fortsatte sedan. Jag kände att stressen inom mig blev mer och mer påtaglig. Julen kom och gick utan att jag ens hann märka av den. Jag lovar mig själv att ta igenom det stort nästa år. Och då bara ska jag fira den tillsammans med min familj. Utan dem blir det ingen riktigt jul. Juldagen var dagen då jag satt på golvet i den nya lägenheten och försökte andas. Kämpa mot paniken som bankade i mitt bröst. Jag bara orkade inte mer. På kvällen bröt jag ihop totalt och på annandagen satte Carl mig på ett tåg till Kalmar och där försökte jag hitta energi någonstans, försökte hitta tillbaka till allt som jag brukar tycka är roligt. Ännu har jag tyvärr inte lyckats och min ork och en ångestfri vardag känns för mig alldeles för långt borta.

SAMMANFATTNING 2009
När jag tänker tillbaka på 2009 känns det som ett år med mycket ledsamhet och oro. Visst fanns det många roliga dagar och lyckliga stunder, och framförallt fanns där den bästa dagen i hela mitt liv. Jag har lärt mig mycket det här året, om livet och om mig själv. Jag försöker jobba på att ta det till mig och leva efter mina nya kunskaper, men jag måste nog inse att det tar lite tid. Jag hoppas att 2010 ska bli ett år fyllt av lycka och nya utmaningar. Förhoppningsvis tar jag nya steg ut i världen och växer ännu mer som människa.

Jag upptäckte att H&M-home har släppt sin vårkollektion. En hel del fina saker, men framförallt tycker jag att miljöbilderna var väldigt fina. Se, njut och längta efter vår! Det gör iallafall jag.

Tankarna virvlar i mitt huvud. Samma tankar som allt finns där när jag inte mår bra. Samma frågor, funderingar och konstateranden. Jag tänker på allt som hänt det senaste halvåret. Allt som har känts, sörjts och bearbetats. Hur det har påverkat mig och min omgivning. Alla dessa tankar gör mig ledsen. För på något sätt känns det som att den bit jag hade kommit på väg mot att bli en tryggare människa, har tagit skada på vägen.

Jag har alltid känt mig ensam. Utanför, inte som alla andra. Som att jag inte har passat in. Och så känner jag till stor del fortfarande. Jag sitter ofta i ett rum fyllt av människor, vänner som främlingar, och tänker att varför kan jag inte bara få vara som alla de andra. Varför kan inte jag slappna av, bjuda på mig själv och våga vara just mig själv tillsammans med alla de andra i det där rummet? Det fanns en tid, några månader efter att jag börjat äta min medicin och samtidigt gick till min dåvarande psykolog, som jag kände att jag släppte lite på allt det gamla tänkandet. Och jag ska inte säga att jag är tillbaka där igen, för det finns många saker som är så mycket bättre idag. Men efter vad som hänt det senaste halvåret (kanske längre tillbaka än så) så har de där tankarna kommit tillbaka mer och mer.

Det finns en anledning. En orsak till att jag alltid har känt så. Egentligen är det kanske bara en liten sak. Inget som man tycker ska kunna påverka hela ens liv. Det är egentligen ingen lång historia, kanske är den kortare än vad jag trott. Kanske känns den som en piss i Missisippifloden för er som läser. Jag vet inte riktigt. Det var så länge sedan, jag var runt 7-8 år. Men jag minns exakt hur det kändes, jag minns situationerna som det var igår. Jag minns alla gånger jag satt med telefonluren i handen och hörde hur de fnittrade i bakgrunden och aldrig gav mig något svar. De andra två flickorna på gatan frös ute mig, låtsades som jag inte fanns, ville inte ha mig med. Ibland fick jag vara med, men oftast inte och denna ständiga undran, hur ska det bli idag? En gång sa den enas mamma att hon inte tyckte att hennes dotter skulle leka med mig, för hon hade det mycket roligare med den andra flickan. Vi var små, och barn förstår inte riktigt vad som är rätt och fel. Senare i livet har jag varit vän med båda dessa flickor och jag klandrar inte dem på något sätt. Men den tiden i mitt liv, har det satt så tragiskt djupa spår i mig.  Efter alla timmar jag suttit hos olika psykologer och pratat innan jag insåg att detta var grunden till en stor del av hela mitt jag, så kände jag en sådan enormt stor sorg. Hur hade mitt liv varit om detta aldrig hade hänt?

Jag har alltid haft väldigt svårt för att skapa nya kontakter och skaffa ny vänner. Inom mig har ständigt samma meningar upprepats: "ingen vill vara med dig ändå Sofie", "du är tråkig, konstig och dålig", "det är ingen som tycker om dig", "du är ingenting värd för någon". Om som en psykolog en gång sa till mig, alla dessa meningar som maler om och om igen i ditt huvud, får dig att tro att det är den personen du är. Hon sa att det är som en bandspelare på repeat inom mig och att det inte är konstigt om man inte tycker om sig själv när man hör dessa meningar om och om igen. För mig blev jag ständigt den personen jag sa till mig själv att jag var. Tråkig, dålig och konstig. Men så frågade hon mig vem jag var egentligen. Och vem var jag utan all oro, ångest och en stor fet dålig självbild? Den frågan öppnade upp en ny värld för mig och resan att försöka inse vem jag själv är och varför jag är sådan tog sin verkliga början där och då.

Som tur är har jag oftast haft, och har fortfarande, några få väldigt nära vänner som jag vet finns där för mig till 100%. Och det är jag så otroligt glad för! Jag vet var jag har dem, och de vet förhoppningsvis var de har mig. Och det är äkta vänskap för mig. Ju äldre jag har blivit desto mer har jag även insett att ytliga bekantskaper inte är något för mig. Det ger mig inget. Jag vill veta att jag får något tillbaka av de människor jag ger av mig själv till och ställer upp för. Kanske är det rädslan får att bli sårad och besviken som lever kvar eller så är det bara så att jag är människa som trivs bäst med just de människor som jag vet tycker om mig precis så som jag är. Jenny, Azade, Mia, Sabina och Rebecca, ni kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Och så min älskade mamma förstås. Hon har fått torka oändligt många tårar från min kind och alltid hållt om mig med världens tryggaste famn (delad förstaplats med Carl).

Jag försöker lära mig, och accpetera, att alla människor inte kan tycka om mig. Även om jag så förjordat vill att det ska vara så. Och även om jag vill alla människor runt omkring väl, så varken kan jag eller klarar av att hjälpa alla. Men det gör så ont i mig när jag ser att någon mår dåligt. Jag vill göra så mycket för att få dem att må bättre, ta hand om dem. Finnas där, ställa upp. Men hur konstigt det än låter, så är det något jag försöker sluta med. Det slutar alltför ofta med att det är jag som står där och är ledsen. Det är nog som min mamma alltid sagt. När jag älskar, då älskar jag så intensivt att jag glömmer att det finns en värld utanför mig och den personen. Så nu spar jag, jag försöker iallafall, min energi till mig själv och till de där fina människorna som jag vet alltid finnas där för mig, precis hurdan jag än är.