everydaystories

Jag har alltid trott att ärlighet vinner i längden. Det är så jag har fått lära mig att det fungerar. Eller, det är iallafall så jag har trott att det fungerar. Men efter allt som hänt i mitt liv de senaste månaderna så har jag allvarligt börjat ifrågasätta detta. Något som tillsammans med, att behandla andra som du vill att de ska behandla dig, varit de viktigaste motto jag levt efter.

Självklart finns det undantag. Självklart har jag säkerligen handlat fel vid ett flertal tillfällen i mitt liv. Sagt saker jag inte menat i stridens hetta. Och det ber jag om ursäkt för. Men de gånger jag inte har varit ärlig i en jobbig situation, de kan man nog räkna på mina tio fingrar. Jag vet att jag kan vara hård och rättfram vid känsliga tillfällen ibland och att jag kanske tolkas som väldigt kall. Men jag ser ingen anledning till att dalta om saker som är självklara. Ingenting blir bättre av det. Ta tjuren vid hornen och gör något åt problemet. Och ständigt så tänker jag: hur hade jag velat att omgivningen skulle handla mot mig i den här situationen. Och alltid kommer jag fram till samma sak: jag vill veta sanningen. Jag vill ha ett ärligt svar. En ärlig åsikt. Sanningen är tuff många gånger, men ger du den inte till mig så kan jag inte rätta det som är fel.

Och någonstans här på vägen så har jag blivit så naiv och trott att människor runtomkring mig ska kunna ge mig sanningen, för det är vad jag har givit dem. Det som gör mest ont av allt, är att den personen som var ärlig hela vägen, som vågat stå för sina åsikter. Den personen får inte ens en möjlighet att förklara, för så många tar för givet att det som någon annan sagt är sant. Bara för att man säger vad man tycker betyder det inte att man vill någon illa, snarare är det tvärtom. Man vill hjälpa. Men nu står jag här. Besviken, ledsen och med ont i själen. Med så mycket vänt emot mig. Och vad vann jag på min ärlighet då?

Jag försöker lägga det bakom mig. Gå vidare. Och de senaste dagarna har det känts ganska bra. Men så kommer det bakslag. Bakslag då jag inser att jag kämpat och försökt för att få så många att må bra, och så har allt bara blivit så fel. Jag förstår inte hur jag kunde hamna här. Och jag förstår inte hur jag ska få alla andra att förstå. Och så tänker jag. Tänker att jag ska sluta säga vad jag tycker, sluta engagera mig, sluta att ställa upp, sluta att bry mig, bara skita i allt som gör andra ledsna och arga. Men vem är jag då? Inte Sofie iallafall. Och vem är jag om jag inte är hon? 


                                                    ♥     ♥     ♥
 

Och så vill jag bara säga till dig Carl: Om jag inte hade haft dig brevid mig i mitt liv under den här tiden, och alla andra dagar. Då vet jag inte var eller hur jag hade varit nu. Ett liv utan dig finns inte för mig. Jag älskar dig mest av allt. För alltid.