everydaystories

Jag är ofta ilsk och irriterad. Otrevlig och förbannad. Upprörd och galen. Det hade väl varit en sak om det hade gällt krig, barn som svälter eller mord och andra bestialiska saker. Vilket självklart också upprör mig, men inte i min simpla vardag.

Nej, jag blir förbannad på folk som trycker på dörröppnare bara för att det finns. Dra i handtaget förihelvete latmaskar! Jag blir irriterad på människor som ständigt går till samma frisör och får samma frisyr hela tiden, trots att de skulle vara så mycket finare i något annat. Jag blir ilsk när folk ständigt klagar på att de har lite ont här och lite ont där och de kanske faktiskt har en gnutta halsont om de verkligen känner efter. Spar det för er själva så kanske ni får mitt medlidande när ni verkligen mår dåligt. Jag blir galen när folk ältar gammalt groll. Släpp taget och se framåt, ni tjänar inget på att blicka bakåt. Eller när folk pratar och klagar i all evinnerlighet utan att göra något åt problemet. Antingen tar du tag i saken eller så håller du käften. Jag blir sjukt irriterad när folk inte kan stå för vad de tycker. Kappvändare kan jag vara utan! Jag spyr på människor försöker vara snälla och gulliga och ljuger för att få någon annan (eller sig själv?) att må bättre. Alla mår bättre av sanningen även om den gör ont, om inte genast så iallafall i längden. Det börjar ryka ur öronen på mig när någon lovordar och prisar allt de någonsin varit med om. Allt är inte såååå himla gott, inte otrooooligt himmelskt och inte heeeelt underbart. Och de orden betyder ingenting, INGENTING om du använder dem hela tiden. Spar dem till det och dem som verkligen betyder något.

Och jag blir så jävla irriterad på mig själv för att jag lägger så mycket energi på att irritera mig på just dessa saker. Men mest av allt blir jag fruktansvärt förbannad för det händer att jag gör en del av de där sakerna själv ibland!

Hittade jättefina träord idag också. Tanken är att man ska hänga dem, men jag gillar dem bättre lutade mot väggen (kanske lite svårt med det ena ordet som innehåller två lösa prickar dock). Ska köpa något av dem och ställa på en hylla, eller kanske på sänggaveln. Här under ser ni mina favoriter. 

Idag blev det en runda på stan. Tanken var inköp av bootsen i det förra inlägget, men jag kan helt enkelt inte bestämma mig. Så jag struntar i dem. Hittade ett par andra lite nättare på Yoko Yap som ska köpas nästa vecka, eftersom de var slut i min storlek för tillfället. Istället blev det ett par stövlar för 250(!) kronor i en liten affär jag inte vet vad den heter, två nitarmband och att par peacemärkeörhängen på Mandel, ett par rosettörhängen på Accesorize (hade helt glömt bort att de har öppnat i Nordstan) och en klocka från Casio (tack Carl!). Allt för under tusenlappen totalt!



 

Nu har jag provat dessa säkert 100 gånger, men jag kan verkligen inte bestämma vilken färg jag ska köpa. Vad tycker ni?




mörkbruna?



svarta?



eller kanske hasselnötsbruna?

Jag är trött. Energilös. I kroppen, men allra mest i själen. Det har varit en konstig vecka. Jag har inte känt igen mig själv riktigt. Det känns som att jag har varit inne i någon slags bubbla. En bubbla av tankar. En bubbla av likgiltighet, men ändå med både sorgsna och väldigt glada känslor. Fast inte samma berg och dalbana som det brukar vara. Och det är det som känns konstigt. Jag brukar inte vilja dra mig undan min omgivning, men det har jag velat den här veckan. Jag vill spara den energi som finns kvar inom mig istället. Mitt jobb, som jag vanligtvis kan längta efter att få gå till, har jag bara längtat hem ifrån. Mina vänner och min familj har jag knappt orkat eller velat prata med. Jag tror att jag är i en sådan där period där jag inte orkar ge av mig själv till någon. Bara till min Carl. Min älskade Carl. Vad vore mitt liv utan honom. Det är galet att man kan älska någon så mycket. Ibland kan jag känna att han är den enda i den här världen som verkligen känner och förstår mig. Och som älskar mig precis så som jag är. Jag önskar att alla hade en sådan människa i sitt liv. För det betyder allt. Det är egentligen det enda som är viktigt.

Så i helgen, då ska vi samla energi ihop. Jag och min prins. Jag ser framemot det så mycket. Att bara vara du och jag kärleken, tillsammans.

Idag när jag kom till jobbet berättades det för mig med ett väldigt engagemang att höstens färger hade kommit in på Depends minilack. På mitt jobb är detta en stor happening och alla färger måste självklart kollas igenom och bedömas. 3 av de nya färgerna fick följa med mig hem och nu bor det tillsammans med de gamla favoriterna i mitt badrumsskåp (man kanske borde säga att det är Carls skåp också, men med tanke på att jag har belamrat 6 av 8 hyllor så känns det som mitt. Observera då att en av de två resterande hyllorna är fylld med toarullar). Vill ni se resten av färgerna så gör ni det här. Köper dem gör ni självklart hos mig 1 flaska för 25 kr och 2 flaskor för 39 kr.

nr: 168, 174 och 167


min favorit, nr 168, var den som fick invigas idag.

Så, jaha, vad ska denna blogg handla om då tänker kanske du? Och då tänker jag att jag borde ju kanske ha ett svar på det. Och så tänker jag. Och tänker lite till. Det typ hörs ut på gatan hur det knakar i skallen på mig. Alltså, jag har balkongdörren öppen då va. Fast det fattade du kanske. Annars skulle ju inte knakandet hörts så långt. Det kanske bara hade hörts här inne i vardagsrummet typ. Fast jag hör ju i och för sig ut hit till vardagsrummet när Carl sitter på toa och skiter. Så det kanske hörs dit in också. Men, aja, skit(!) i det nu då va. Det är ju ändå bara Carl som hänger där inne. Eller, är det förresten någon som hört när jag har tänkt (inte skitit!) någon gång? Kan ju vara kul att veta. Du kan väl skriva det i kommentarsfältet här under i så fall. Försök gärna beskriva det exakta lätet också. Men ja, bloggen då. Jag kom nog inte fram till något. Eventuellt har hjärncellerna runnit ut i samband med de senaste dagarnas snor. De ligger antagligen i någon söndersnuten hushållspappersbit bredvid en gammal seg pizzabit (antagligen en kebebpizza) i en hemköpspåse nere i soprummet. Alltså, det finns ju säkert ett par av er som läser detta som tycker att jag verkar helt osmaklig och jävligt trög. Men allvarligt talat nu. Det är precis så det är. Eller, ja, det kan vara så att jag bara är extremt uttråkad också. Jag blir lätt lite störd då. Men vem blir inte det. Eller?

Ni som känner mig väl vet att jag är som en berg och dalbana. Det går upp och det går ner. Och det kan handla om sekunder. Så, det är antagligen precis så det kommer att vara här på bloggen också. Höga berg och djupa dalar. Fullständig lycka, glädje och kärlek eller ledsamhet, ilska och ångest, rakt in i märgen. Men det är okej. Det tycker i alla fall jag. För det är jag. Och jag är bra precis så som jag är (klart som fan att jag fortfarande kämpar med att inse det och kommer säkerligen göra hela livet, men som sagt, det är okej tycker jag!). Jag har svagheter och styrkor precis som alla andra. Men det som jag kanske ser som en styrka, kan andra se som en svaghet. Mer om det en annan gång, annars tar detta inlägget aldrig slut.

Så, man kan väl sammanfatta det med att den här bloggen kommer vara precis som mina tankar. Precis som mina vardagar och mitt liv. Väldigt varierande! Så, välkomna in i huvudet på mig.

/Sofie