everydaystories

Om jag hade vetat att jag skulle må som jag gör nu, då hade jag aldrig velat att vi köpt lägenheten. Den här förbannade djävla ångesten och stressen som bott i min kropp den senaste månaden har kommit ifatt mig. Jag försöker trycka undan den, vara positiv, vara glad och vara optimist. Jag försöker le och nicka glatt när människor säger att det går ju att flytta in fastän att det inte är klart, att det här fixar ni snart och det här är ju inga problem. Men jag klarar det inte längre. Jag orkar inte. Jag vill inte ta massa mediciner varje dag för att överhuvudtaget klara av att vara. Min kropp orkar inte, min mage har gjort uppror och mitt psyke är så nära att bara braka ihop totalt. Jag minns inte när jag var ledig senast. När jag bara kunde vakna en dag och känna att det inte fanns några måsten som hängde över mig. Att bara kunna ta dagen precis som den kommer, utan känna dåligt samvete för att jag egentligen borde varit i lägenheten och renoverat. Jag orkar inte mer och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill inte bryta ihop och sitta här som ett djävla vrak igen. Och så blir jag så förbannad på mig själv för att jag klagar när det finns så många som har det tusentals gånger värre. Jag känner mig som en bortskämd djävla unge som inte klarar av någonting utan att klaga. Och jag blir så arg på mig själv för alla helvetes krav jag ställer på mig själv. Krav som jag aldrig någonsin kommer kunna leva upp till. Jag känner mig så sjukt djävla dålig, klen och misslyckad.