everydaystories

Jag är trött. Energilös. I kroppen, men allra mest i själen. Det har varit en konstig vecka. Jag har inte känt igen mig själv riktigt. Det känns som att jag har varit inne i någon slags bubbla. En bubbla av tankar. En bubbla av likgiltighet, men ändå med både sorgsna och väldigt glada känslor. Fast inte samma berg och dalbana som det brukar vara. Och det är det som känns konstigt. Jag brukar inte vilja dra mig undan min omgivning, men det har jag velat den här veckan. Jag vill spara den energi som finns kvar inom mig istället. Mitt jobb, som jag vanligtvis kan längta efter att få gå till, har jag bara längtat hem ifrån. Mina vänner och min familj har jag knappt orkat eller velat prata med. Jag tror att jag är i en sådan där period där jag inte orkar ge av mig själv till någon. Bara till min Carl. Min älskade Carl. Vad vore mitt liv utan honom. Det är galet att man kan älska någon så mycket. Ibland kan jag känna att han är den enda i den här världen som verkligen känner och förstår mig. Och som älskar mig precis så som jag är. Jag önskar att alla hade en sådan människa i sitt liv. För det betyder allt. Det är egentligen det enda som är viktigt.

Så i helgen, då ska vi samla energi ihop. Jag och min prins. Jag ser framemot det så mycket. Att bara vara du och jag kärleken, tillsammans.