everydaystories

Jag är ofta ilsk och irriterad. Otrevlig och förbannad. Upprörd och galen. Det hade väl varit en sak om det hade gällt krig, barn som svälter eller mord och andra bestialiska saker. Vilket självklart också upprör mig, men inte i min simpla vardag.

Nej, jag blir förbannad på folk som trycker på dörröppnare bara för att det finns. Dra i handtaget förihelvete latmaskar! Jag blir irriterad på människor som ständigt går till samma frisör och får samma frisyr hela tiden, trots att de skulle vara så mycket finare i något annat. Jag blir ilsk när folk ständigt klagar på att de har lite ont här och lite ont där och de kanske faktiskt har en gnutta halsont om de verkligen känner efter. Spar det för er själva så kanske ni får mitt medlidande när ni verkligen mår dåligt. Jag blir galen när folk ältar gammalt groll. Släpp taget och se framåt, ni tjänar inget på att blicka bakåt. Eller när folk pratar och klagar i all evinnerlighet utan att göra något åt problemet. Antingen tar du tag i saken eller så håller du käften. Jag blir sjukt irriterad när folk inte kan stå för vad de tycker. Kappvändare kan jag vara utan! Jag spyr på människor försöker vara snälla och gulliga och ljuger för att få någon annan (eller sig själv?) att må bättre. Alla mår bättre av sanningen även om den gör ont, om inte genast så iallafall i längden. Det börjar ryka ur öronen på mig när någon lovordar och prisar allt de någonsin varit med om. Allt är inte såååå himla gott, inte otrooooligt himmelskt och inte heeeelt underbart. Och de orden betyder ingenting, INGENTING om du använder dem hela tiden. Spar dem till det och dem som verkligen betyder något.

Och jag blir så jävla irriterad på mig själv för att jag lägger så mycket energi på att irritera mig på just dessa saker. Men mest av allt blir jag fruktansvärt förbannad för det händer att jag gör en del av de där sakerna själv ibland!