En liten del av världen
Jag hade hoppats så på att den där lilla tabletten skulle ge mig sömnen jag behövde. Men jag låg där klarvaken, igen. Det gjorde mig så ledsen. Tårarna rann och den onda cirkeln kändes som en snara kring min hals.
Idag skulle vi tömma förrådet här och ta med allt däri till den nya lägenheten. Carls föräldrar har varit här och hjälpt oss i nya lägenheten i två dagar nu (TACK!) och det har blivit så mycket gjort. Efter vi burit upp allt följde jag med Carl till Hornbach, (alla dess byggvaruhus - jag har besökt ALLA de senaste månaderna!). Väl där gick det inte längre. Det var som att benen inte vill bära mig och luften tog slut. Jag fick sätta mig i en gång mellan tusentals verktyg och en mängd olika trädörrar, tills Carl hittade mig och fick köra mig hem. Sen har jag bara legat här.
Jag fick ett så fint sms av en gammal vän idag som jag inte haft någon kontakt med de senaste 5 åren. Tack fina fina du! Du gjorde mig så varm i hjärtat. När man mår som gör jag nu, så känner man sig så ensam. Det känns som att världen utanför är så långt borta. Som att man inte är en del av den längre. Alla andra fortsätter med sina liv precis som vanligt. Men jag ligger här. Jag har min älskade familj, mina fina vänner och min underbara make och jag vet att de finns här, att jag inte är ensam. Men ändå känner jag mig så. De kan titta på mig, de kan prata med mig. De kan tycka att jag verkar nästan som vanligt. Men de kan inte känna känslorna som finns inne i mig. De kan inte förstå kampen som pågår i min hjärna och i min kropp. Ingen kan förstå mitt helvete, precis som att jag inte kan förstå deras. Detta lilla sms som säkert bara tog henne en minut att skriva, gav mig vetskapen att det finns människor där ute som tänker på mig. Och så plötsligt, om så bara för stund, så kände jag att var jag en liten del av världen igen.
Tack till er andra som ställt upp eller hört av er - ni vet vilka ni är.
För mig är ni allt! ♥
För mig är du en stor del av världen. :)
