everydaystories

Ligger i sängen. Nästan den enda möbeln som finns kvar i den gamla lägenheten. Har till slut gjort som doktor Bertil sagt och tagit mig till apoteket för att hämta ut receptet han gav mig. Jag har stretat emot högre doser och starkare medicin, men de senaste dagarna har jag insett att ibland kanske man måste lyssna på kroppen mer än hjärnan. Jag minns inte när jag sov ordentligt senast. Jag lägger mig i sängen på kvällarna, och sen ligger jag där. Klarvaken. Orolig. Fylld av ångest som trycker över bröstet. Jag sluter inte ens ögonen. Jag glömmer bort det. Fokus är någon annanstans. Tankar överallt. Alldeles för många.

Dagarna är okej. Jag försöker sysselsätta mig. Fokusera på annat. Jag kan skratta, jag kan le. Det kan kännas nästan som vanligt. Men sen plötsligt, som på en sekund så sitter den där i bröstet, den elaka ångesten. Och luften tar slut. Jag vill att luften ska sluta ta slut. Jag vill andas, fritt, högt och lyckligt. Men, ska jag komma dit så måste jag sova. Det var så han sa. Så nu har jag svalt ett piller för att lugna min upproriska kropp och själ. Så, god natt.

Hoppas jag.