everydaystories

2008 avslutades med en nyårsfest där Emil spräckte kostymbyxorna och jag och Carl stod som finalister i en tävling. Det gällde att lyfta upp en avklippt papperspåse från golvet med munnen, utan att nudda golvet med armarna. Carl vann. Men han fuskade såklart. Och sedan började 2009.

JANUARI
Ska jag vara ärlig så är det bara en enda dag jag minns ifrån januari 2009, lördagen den 10 januari. Morgonen då Carl sa så många vackra ord om kärlek, framtid och evighet. För att sedan gå ner på knä och ställa frågan som jag väntat på så länge. På vägen in till stan log jag så mycket att det nästan gjorde ont i käken. Och ännu mer log jag nog inne i guldsmedsaffären och tänkte att detta är så stort! För tanten bakom disken var en förloving antagligen vardagsmat, men hon var väldigt trevlig ändå minns jag. Och aldrig hade jag trott att det skulle vara så lätt att välja ring. Jag som brukar ha sådan beslutsångest. Någon vecka senare bestämdes datumet för bröllopet och därefter började en halvårslång rolig planering.

FEBRUARI
Februari var månaden som bestod av nedräkning till den stora resan. Under tiden tog en person åt sig äran för något som jag kämpat med, utan att han ens reflekterade över det. Jag var arg och ledsen, men fick faktiskt en ursäkt efter ett tag. Det var också månaden då Carl och jag slog rekord i antal omgångar tvättade maskiner tvätt på en kväll, nämligen tolv. Och sen äntligen, kl. 12.15 söndagen den 24 februari lyfte planet som skulle ta oss mot New York! Vi landade sent söndag kväll New York tid och tog oss in mot Manhattan. Vi somnade alla 4 med en stark längtan efter morgondagen. Det första vi såg när vi steg utanför hotellet morgon efter var Empie State Building rakt framför oss, vi förstod inte hur vi hade kunnat missa den kvällen innan. Vi hade det fantastiskt och vi såg så många saker, platser och gator som vi tidigare bara sett på TV eller läst om. Det går knappt en dag utan att jag tänker på denna helt obeskrivliga stad och jag kan inte vänta tills jag får åka dit igen.

MARS
Efter 5 underbara dagar i en iskallt New York var det åter dags att sätta sig på ett flygplan, denna gång mot Mexico! Vi landade i Cancun och tog oss därfrån till Playa del Carmen. Vi bodde på ett jättemysigt hotell med världens godaste färskpressade apelsinjuice. Dagarna spenderade vi på stranden och i det turkosa havet. På kvällarna blandade vi oss med folkvimlet, satt på restauranger och kikade i butikerna på femte avenyn, ja huvudgatan hette faktiskt så även där. Den dag jag minns allra mest var när vi hyrde en jeep och åkte runt. Av en slump hamnade vi på den mest fantastiska strand jag någonsin sett. Det var som tagit ur en tavla. Efter några dagar åkte vi vidare mot den lilla ön Isla Mujeres där vi spenderade de sista dagarna av vår semester. Här körde vi runt ön med golfbil, smygsolade på en privat strand och stod på en klippa där det sas att man var den första i Mexico att se solen gå upp varje dag. Sen om det var sant...

APRIL
April var månaden då jag fyllde 29 år. Jag tänkte mycket på min ålder och vad jag ville göra i mitt liv innan jag skulle bli vuxen på riktigt. Jag kämpade på jobbet med att försöka finna någon slags ro och glädje mellan alla människor där, och trodde att allt till slut skulle vända. Aldrig kunde jag ana vad som skulle komma att hända.

MAJ
Möhippa! Jag hade mina föraningar om att den skulle ske just den dagen och väskan stod redan packad när det plingade på dörren. Jenny och Mia hade planerat en kanonbra möhippa med aktiviteter som passade mig som handen i handsken. Det var en jättemysig solig dag där jag fick göra mitt alldeles egna silversmycke samt spela in 2 låtar i en riktig studio. Det var så himla roligt! Kvällen var på ett sätt en liten besviskelse, men samtidigt en kväll då jag verkligen insåg vilka som verkligen är min sanna vänner. Resten av månaden var det planering, planering och planering. Klänningsprövning hundra gånger om, provsminkning och frisyrdiskussion. Några få lata dagar i huset i Spanien för att vila upp oss inför den stora dagen. Nervositeten steg för varje dag och jag trodde aldrig att vi skulle nå fram till den stora dagen.

JUNI
Så helt plötsligt var vi där. Den 6:e juni 2009. Det bästa dagen i hela mitt liv! Det var en helt obeskrivlig känsla att uppleva en dag som bara var till för Carls och min kärlek. Och alla fina människor som var där och delade den med oss. Åh, som jag önskar att man kunde göra om det exakt likdant igen. Allt var över vad jag hade förväntat mig och som sagt, det var så helt fantastiskt underbaaaart. Jag har aldrig känt mig vackrare eller lyckligare än vad jag gjorde den dagen. Sen var det midsommar och vi var ett härligt gäng som hade en mysig dag i sommarstugan med lekar, god mat och härligt sällskap. Så som man vill att midsommar ska vara. Men jag kunde tyvärr inte njuta fullt ut, inom mig fanns oro och ångest. Efter bröllopet hade jag försökt trappa ner lite på min medicin. Det gick inte så bra och det var bara att höja dosen igen. Jag tog några semesterdagar för att försöka hitta tillbaka. Världens bästa mamma kom upp och var med mig några dagar i Göteborg. Det var skönt att bara vara och umgås.

JULI
Vi gav äntligen Mia och Gary deras bröllopspresent, vilket innebar en överraskningsdag på Öland fylld av tävlingar, sociala aktivitet och god mat. I mitten av juli var det sedan äntligen dags för riktigt semester. Som jag hade längtat. Vi åkte till Spanien i 10 dagar med Rebecca och Calle. Först var vi i mitt älskade Palma några dagar och sedan åkte vi till huset i Benidorm. Jag fick inte riktigt någon ro och kände mig inte redo att åka hem. Ville stanna i huset med Carl, men flygbiljetterna var alldeles för dyra för att boka om.

AUGUSTI
Semestern fortsatte och vi spenderade några dagar i Kalmar. Lata sommardagar i solen med mamma och pappa. Båtresor på sundet och grillning utomhus om kvällarna. Sommar är underbart. Den 15 augusti, på Carl födelsedag, kom även ett nytt litet mirakel till vår jord, Stella. Dagen efter åkte vi och träffade dem på BB. Världens finaste lilla bebis, aldrig att jag hade anat hur mycket jag skulle komma att älska denna lilla docka.

SEPTEMBER
Återigen en vecka i huset i Benidorm. Denna gången med hela Carls familj med respektive. Jag har som alltid svårt att umgås i större grupper eftersom jag ständigt ifrågasätter mig själv och vad jag egentligen tillför. Jag mådde sådär, men visst var det skönt med sol och bad och jag hade ändå en hel del trevliga stunder. Det jag minns mest var när John och Jossan skulle sova med mig och Carl i sovrummet på övervåningen sista natten. Vi sjöng godnattvisor för de andra i huset och berättade roliga historier. Jag tycker så mycket om att vara där nere i huset egentligen. När jag är där med Carl, så är det ett av få ställen här på jorden där jag faktiskt kan känna mig lugn och avslappnad. Där finns inga måsten och inga krav, bara en fin plats att vara precis så som man är.

OKTOBER
Oktober var månaden då jag gick igenom något som för mig var ett mindre helvete. En människa, som tidigare varit väldigt snäll och omtänksam mot mig och som jag verkligen upplevt att jag varit ärlig mot och försökt nå fram till, satte en kniv i ryggen på mig. Jag ger ärlighet, och många gånger är jag hård och kall, men jag är just ärlig och jag förväntar mig att bli ärligt bemött av min omgivning. Få gånger har jag känt mig så sviken, sårad, lurad och totalt trasig. Det fick många följder för hur allt skulle bli. Det var en månad med mycket gråt och ledsamhet och jag lärde mig mycket om mig själv och vad och vilka som egentligen betyder något för mig. Sen är det inte alltid så lätt att ändra sig och leva efter det man vet gör en gott. Vi pratade och det lades bakom mig, men när jag tänker på det så känner jag fortfarande en stor sorgsen klump inuti mig och jag tror aldrig att jag kommer glömma de känslor som gick igenom min kropp de där dagarna.

NOVEMBER
Oktober var också månaden då Carl och jag köpte vår nya lägenhet, och sålde dessutom den gamla, och en ny planeringsperiod tog sin början, och fortsatte sedan in i november. Det var många beslut som skulle tas och även om det egentligen är något som är väldigt roligt, så är det är inte alltid så lätt och kul som man kanske kan tro. I mitten av månaden fick vi tillgång till lägenheten och renoveringen tog sin början. Det blev en renovering som blev så mycket större än vi någonsin trott. Under resans gång dök det upp många nya saker att lösa och fatta beslut om, som gjorde att arbetet tog mycket längre tid än vi räknat med. Carl föräldrar, Susanne och Lennart har varit som två otroligt hjälpsamma änglar under den här tiden och utan dem hade vi aldrig hunnit så långt som vi har gjort. Jag uppskattar det något enormt.

DECEMBER
Den 6:e december var dagen då Carl och jag fick äran att bli Stellas gudföräldrar. Det var dop hemma i Kalmar och världens sötaste lilla flicka fick vatten på sin ännu kala panna och därmed sin fullständiga namn. Det var mysigt att träffa familjen och vännerna, även om det bara var under två dagar. Renoveringen fortsatte sedan. Jag kände att stressen inom mig blev mer och mer påtaglig. Julen kom och gick utan att jag ens hann märka av den. Jag lovar mig själv att ta igenom det stort nästa år. Och då bara ska jag fira den tillsammans med min familj. Utan dem blir det ingen riktigt jul. Juldagen var dagen då jag satt på golvet i den nya lägenheten och försökte andas. Kämpa mot paniken som bankade i mitt bröst. Jag bara orkade inte mer. På kvällen bröt jag ihop totalt och på annandagen satte Carl mig på ett tåg till Kalmar och där försökte jag hitta energi någonstans, försökte hitta tillbaka till allt som jag brukar tycka är roligt. Ännu har jag tyvärr inte lyckats och min ork och en ångestfri vardag känns för mig alldeles för långt borta.

SAMMANFATTNING 2009
När jag tänker tillbaka på 2009 känns det som ett år med mycket ledsamhet och oro. Visst fanns det många roliga dagar och lyckliga stunder, och framförallt fanns där den bästa dagen i hela mitt liv. Jag har lärt mig mycket det här året, om livet och om mig själv. Jag försöker jobba på att ta det till mig och leva efter mina nya kunskaper, men jag måste nog inse att det tar lite tid. Jag hoppas att 2010 ska bli ett år fyllt av lycka och nya utmaningar. Förhoppningsvis tar jag nya steg ut i världen och växer ännu mer som människa.

Jag upptäckte att H&M-home har släppt sin vårkollektion. En hel del fina saker, men framförallt tycker jag att miljöbilderna var väldigt fina. Se, njut och längta efter vår! Det gör iallafall jag.

Tankarna virvlar i mitt huvud. Samma tankar som allt finns där när jag inte mår bra. Samma frågor, funderingar och konstateranden. Jag tänker på allt som hänt det senaste halvåret. Allt som har känts, sörjts och bearbetats. Hur det har påverkat mig och min omgivning. Alla dessa tankar gör mig ledsen. För på något sätt känns det som att den bit jag hade kommit på väg mot att bli en tryggare människa, har tagit skada på vägen.

Jag har alltid känt mig ensam. Utanför, inte som alla andra. Som att jag inte har passat in. Och så känner jag till stor del fortfarande. Jag sitter ofta i ett rum fyllt av människor, vänner som främlingar, och tänker att varför kan jag inte bara få vara som alla de andra. Varför kan inte jag slappna av, bjuda på mig själv och våga vara just mig själv tillsammans med alla de andra i det där rummet? Det fanns en tid, några månader efter att jag börjat äta min medicin och samtidigt gick till min dåvarande psykolog, som jag kände att jag släppte lite på allt det gamla tänkandet. Och jag ska inte säga att jag är tillbaka där igen, för det finns många saker som är så mycket bättre idag. Men efter vad som hänt det senaste halvåret (kanske längre tillbaka än så) så har de där tankarna kommit tillbaka mer och mer.

Det finns en anledning. En orsak till att jag alltid har känt så. Egentligen är det kanske bara en liten sak. Inget som man tycker ska kunna påverka hela ens liv. Det är egentligen ingen lång historia, kanske är den kortare än vad jag trott. Kanske känns den som en piss i Missisippifloden för er som läser. Jag vet inte riktigt. Det var så länge sedan, jag var runt 7-8 år. Men jag minns exakt hur det kändes, jag minns situationerna som det var igår. Jag minns alla gånger jag satt med telefonluren i handen och hörde hur de fnittrade i bakgrunden och aldrig gav mig något svar. De andra två flickorna på gatan frös ute mig, låtsades som jag inte fanns, ville inte ha mig med. Ibland fick jag vara med, men oftast inte och denna ständiga undran, hur ska det bli idag? En gång sa den enas mamma att hon inte tyckte att hennes dotter skulle leka med mig, för hon hade det mycket roligare med den andra flickan. Vi var små, och barn förstår inte riktigt vad som är rätt och fel. Senare i livet har jag varit vän med båda dessa flickor och jag klandrar inte dem på något sätt. Men den tiden i mitt liv, har det satt så tragiskt djupa spår i mig.  Efter alla timmar jag suttit hos olika psykologer och pratat innan jag insåg att detta var grunden till en stor del av hela mitt jag, så kände jag en sådan enormt stor sorg. Hur hade mitt liv varit om detta aldrig hade hänt?

Jag har alltid haft väldigt svårt för att skapa nya kontakter och skaffa ny vänner. Inom mig har ständigt samma meningar upprepats: "ingen vill vara med dig ändå Sofie", "du är tråkig, konstig och dålig", "det är ingen som tycker om dig", "du är ingenting värd för någon". Om som en psykolog en gång sa till mig, alla dessa meningar som maler om och om igen i ditt huvud, får dig att tro att det är den personen du är. Hon sa att det är som en bandspelare på repeat inom mig och att det inte är konstigt om man inte tycker om sig själv när man hör dessa meningar om och om igen. För mig blev jag ständigt den personen jag sa till mig själv att jag var. Tråkig, dålig och konstig. Men så frågade hon mig vem jag var egentligen. Och vem var jag utan all oro, ångest och en stor fet dålig självbild? Den frågan öppnade upp en ny värld för mig och resan att försöka inse vem jag själv är och varför jag är sådan tog sin verkliga början där och då.

Som tur är har jag oftast haft, och har fortfarande, några få väldigt nära vänner som jag vet finns där för mig till 100%. Och det är jag så otroligt glad för! Jag vet var jag har dem, och de vet förhoppningsvis var de har mig. Och det är äkta vänskap för mig. Ju äldre jag har blivit desto mer har jag även insett att ytliga bekantskaper inte är något för mig. Det ger mig inget. Jag vill veta att jag får något tillbaka av de människor jag ger av mig själv till och ställer upp för. Kanske är det rädslan får att bli sårad och besviken som lever kvar eller så är det bara så att jag är människa som trivs bäst med just de människor som jag vet tycker om mig precis så som jag är. Jenny, Azade, Mia, Sabina och Rebecca, ni kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Och så min älskade mamma förstås. Hon har fått torka oändligt många tårar från min kind och alltid hållt om mig med världens tryggaste famn (delad förstaplats med Carl).

Jag försöker lära mig, och accpetera, att alla människor inte kan tycka om mig. Även om jag så förjordat vill att det ska vara så. Och även om jag vill alla människor runt omkring väl, så varken kan jag eller klarar av att hjälpa alla. Men det gör så ont i mig när jag ser att någon mår dåligt. Jag vill göra så mycket för att få dem att må bättre, ta hand om dem. Finnas där, ställa upp. Men hur konstigt det än låter, så är det något jag försöker sluta med. Det slutar alltför ofta med att det är jag som står där och är ledsen. Det är nog som min mamma alltid sagt. När jag älskar, då älskar jag så intensivt att jag glömmer att det finns en värld utanför mig och den personen. Så nu spar jag, jag försöker iallafall, min energi till mig själv och till de där fina människorna som jag vet alltid finnas där för mig, precis hurdan jag än är.

Jag åkte hem. Hem till mamma och pappa. Jag har så dåligt samvete för att jag inte är där och jobbar några av de värsta dagarna på hela året, men min kropp och min själ hade inte klarat det. Eller det kanske den hade, men då hade jag jag bara skjutit på något ont och antagligen gjort det ännu värre. Men, slappnar jag av för det. Icke. Jag är milt störd och lär väl så antagligen alltid vara.

Just nu ligger jag här i sängen under mammas manglade lakan. Det är så skönt att vara här. Det känns så hemma att lyssna på när mamma pratar med sig själv i köket samtidigt som hon slamrar med kastruller och ropar efter den tjocka katten. Pappa ligger som vanligt i soffan och streckläser ännu en deckare. Lika okontaktbar som alltid. Igår vara lillebror här, och hela familjen var samlad vilket händer väldigt sällan. Eller ja, samlad och samlad. Som sagt, mamma i köket, pappa i soffan och lillebror antingen framför datorn med Hästpojken på Spotify, eller sittandes i en annan soffa klagandes på att det bara är massa skit på TV. Igår låg han dock mest och sov och blev irriterad när jag rapade och mamma släppte brakare. Men ändå. De är min familj och det är så skönt att vara med dem.

På mammas dator finns en bakgrundsbild, med den tidigare omtalade tjocka katten i fokus, ifrån sjökanten vid sommarstugan. Högt grönt vajande gräs, blåa och gula små söta blommor och så sjökanten som sagt. Och som jag började längta efter sommaren. Solen som lyser på en klarblå himmel, frukost (med nyplockade hallon i filen) på altanen ner mot sundet. En solstol, en god bok och sval vind som fläktar i värmen. Åååh, önskar vi var där nu. Semester. Jag längtar så efter riktig semester.

Nu ropar mamma, inte på den tjocka katten, utan på den gnälliga dottern. Maten är klar...

Om jag hade vetat att jag skulle må som jag gör nu, då hade jag aldrig velat att vi köpt lägenheten. Den här förbannade djävla ångesten och stressen som bott i min kropp den senaste månaden har kommit ifatt mig. Jag försöker trycka undan den, vara positiv, vara glad och vara optimist. Jag försöker le och nicka glatt när människor säger att det går ju att flytta in fastän att det inte är klart, att det här fixar ni snart och det här är ju inga problem. Men jag klarar det inte längre. Jag orkar inte. Jag vill inte ta massa mediciner varje dag för att överhuvudtaget klara av att vara. Min kropp orkar inte, min mage har gjort uppror och mitt psyke är så nära att bara braka ihop totalt. Jag minns inte när jag var ledig senast. När jag bara kunde vakna en dag och känna att det inte fanns några måsten som hängde över mig. Att bara kunna ta dagen precis som den kommer, utan känna dåligt samvete för att jag egentligen borde varit i lägenheten och renoverat. Jag orkar inte mer och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill inte bryta ihop och sitta här som ett djävla vrak igen. Och så blir jag så förbannad på mig själv för att jag klagar när det finns så många som har det tusentals gånger värre. Jag känner mig som en bortskämd djävla unge som inte klarar av någonting utan att klaga. Och jag blir så arg på mig själv för alla helvetes krav jag ställer på mig själv. Krav som jag aldrig någonsin kommer kunna leva upp till. Jag känner mig så sjukt djävla dålig, klen och misslyckad.

Who´s gonna walk you home





Is it true they say
you just met someone
someone you care for

Wasnt prepared for such news
like it ever be
oh is he good to you

And suddenly
everythings fading round me
aint got nowhere to run

And I know I should let go
I know I should let go
but who is he
is it someone I know

Whos gonna
walk you home
gonna
stand by your porch
stay til the lights go on
tonight
its driving me crazy

Seems I kept this to myself
far too long
and I know
its too late now

Its just that friends like you and I
dont fall in love
right
still thats what Ive done

And you dont see it
no you never saw the signs
but
its all over town

And theres one thing you should know
one thing you should know
nobody loves you
like I do

Whos gonna
walk you home
gonna
stand by your porch
stay til the lights go on
tonight
its driving me crazy

If you could change
your mind

And what if you could see me
now

Tell it to my face
this is what you want
what you want

Whos gonna
walk you home
gonna
stand by your porch
stay til the lights go on
tonight
its driving me crazy

Whos gonna
kiss you goodnight
say I call you tomorrow

Im not the one

And thinking about you
driving me crazy

Nu visade det ju sig att tapeten vi hade valt kostade 4000 kr mer än det pris vi fått. Stackars mannen i tapetbutiken, han hade ångest när han meddelade det kan jag lova. Även om vi blev erbjudna halva priset på grund av missödet så kändes det som det var lite väl mycket pengar på en vägg. Så, det blev till att tänka om. SVÅRT! Men vi tänkte kanske såhär. Vad tror ni?



Det är alltså tapeten, bakgrunden, som är annorlunda på denna bilden mot bilden i det tidgare inlägget.

I år blir det inga julklappar, pengarna behövs till annat och familjen finns på andra sidan landet. Men en önskelista kan en kvinna väl få ha ändå? Och nästa år, då tycker jag att vi kör julklappar igen! Vilka är med mig?






Tröja från glitzy.se




Klocka från Triwa




Lampa designad av Jonas Bohlin (som är alldeles för dyr så jag ska försöka mig på att göra en själv!)

Skor från modekungen.se

väska från miu miu

och mest av allt önskar jag en resa till NEW YORK!

Tapeten till det nya köket har ni ju redan sett. Den fina med änglarna! Om inte annat så får ni scrolla ner lite. I veckan har vi även beställt ett bord. Egentligen hade vi redan bestämt oss för ett annat bord, men vi insåg att det tyvärr inte skulle få plats. Så, det blev till att tänka om. Och då Carl föll handlöst för detta bord (Loop från Hay), så lät jag honom få det (i utbyte mot att jag fick klämma världens största finne som han hade på ryggen - splash!)





Sen blev jag lite kär i en taklampa som även Carl gillade så det blir nog två sådana över matbordet. Öland heter de och kommer från Markslöjd.



               


Sen var det ju det här med stolar. Inte så lätt, men jag tror min favorit är Skirö från EM. Måste bara kolla så att de stämmer i färg med bordet. Det uppdraget ska utföras nästa vecka!