everydaystories

En sådan här chipspåse hade familjen Herlin-Olsson med sig när de kom till oss för en vecka sedan. Herrejissus så GODA! Helt klart de godaste chips jag någonsin ätit! Och jag har ätit mycket chips vill jag lova. Jag har ätit dessa  smaskiga, krispiga, tunna och smakrika potäter ikväll och jag kommer definitvt äta dem många kvällar i framtiden.

Dessa knapriga Naturchips är gjorda med naturliga ingredienser och har fått smak av gräddfil, lök och finhackad persilja - den goda blandning vi kallar Sourcream & onion. En oemotståndlig klassiker.

Den 30 mars åker jag och min prins tillbaka till staden som aldrig sover. Honeymoon! Som jag har längtat! I huvudet virvlar planer på allt som jag vill göra. Favoriter i repris och nya spännande upptäckter. Ååååh, så roligt det ska bli!




Den här gången ska vi bo på Hotel East Houston som ligger precis mitt emellan Soho, Greenwich Village och East village. Det var dessa områden som vi tyckte allra bäst om när vi var där i fjol så vi ville helst bo där omrking. Och så hittade vi detta till ett jättebra pris och dessutom inklusive frukost!







Måsten som jag har kommit på hittills är:

Promenad och picknick i Central Park






Spana i de dansande anställda i butiken Abercrombie & Fitch. Shoppa massor på Urban Outfitters, Uniqlo och kanske även på Forever 21 den här gången? Och så självklart inköp av Philosophyparfym, id-läppglans (lovar att köpa åt dig också Becca!) och Essies nagellack på Sephora.




Lunchmacka på Olives bänk, vårrullar på Talent, cookies på Max Brenner och frozen yougurt på Pinkberry.






Kanske en promenad över Brooklyn Bridge?




Musikal på Broadway?



Men mest av allt längtar jag efter att bara få strosa omkring och insupa New York atomsfären!


Någon som har några andra tips på måsten i The Big Apple? Jag vill ha massor!

Nu är det nästan tre veckor sedan jag jobbade. Känns som en evighet. Och jag håller på att krypa ur mitt eget skinn. De första veckorna mådde jag verkligen dåligt och reflekterade inte över något annat än ångest, ångest och ångest. Men nu när jag ändå känner mig relativt bra igen så går dagarna så långsamt. Ingenting händer och jag känner mig instängd, ensam och totalt uttråkad. Nu är jag dock bara sjukskriven två dagar till, sen är jag ledig enligt schemat fredag, lördag och söndag. Och sen på måndag, ska jag äntligen få jobba igen!

Men, det är inte bara tre veckor sedan jag jobbade. Det är tre veckor sedan jag sminkade mig. Tre veckor sedan jag fixade håret. Tre veckor sedan jag gick i något annat än myskläder eller målarkläder. Det är som tur är inte tre veckor sedan jag duschade, men jag hade nog kunnat skita i det också om det inte vore för Carl. Men framför allt är det tre veckor sedan som jag kände mig som en normal människa. Jag ser ut som en luffare, känner mig som en misslyckad människa och luktar väl som en gammal äcklig sko.

Så, vad ska jag göra åt det? Först och främst har jag bokat klipptid och slingtid på fredag (jag ska duscha om byta om innan dess). Jag kan säga som så, att håret mår inte bra av att tryckas fram och tillbaka i en kudde i tre veckor. Jag ser ut som jag har ett skatbo på huvudet. Sen känner jag mig blekare (nästan genomskinlig) än ett lik från 1783. Där är alternativen solarie eller brun utan sol. Vi får se vad det blir. Och som sagt, kläderna, fy fan. Jag visste inte att jag hade så gamla kläder. Koftan jag har på mig just nu (och har haft de senaste 5 dagarna) köpte jag i Barcelona sommaren 2000. 10 år sedan snart! Raggsockorna har jag hittat i Carls strumplåda (du har sjukt många nya oanvända strumpor för övrigt!) och långkalsongerna (blåa med häng i baken i strl 160) är nog ännu äldre än koftan är jag rädd. Så, i helgen tänker jag minsann gå och shoppa något nytt. (Och Carl, innan du protesterar: 1. Ja, du ska följa med mig på stan. 2. Ja, jag vet att jag redan har skitmycket kläder, men nu har jag inte shoppat något på evigheter (möbler och inredning räknas inte) så knip ihop truten).

Man kan helt enkelt säga, att på fredag börjar 2010 för mig. Jag ligger lite efter alla er andra, men jag kommer förhoppningsvis ifatt. Och på måndag börjar det på riktigt! Jag längtar! Fast jag är lite orolig också. Varför kan jag inte bara sluta vara det?

Är det inte så man brukar säga? Jag har tänkt på det de senaste dagarna. Och, jag tror faktiskt att det är så det ofta fungerar i den här världen. Visst finns det säkerligen undantag, men i det stora hela. Tyvärr. Tycker jag.

Men vad innebär snäll egentligen? Jag googlar. Följande ord kommer upp som synonymer till ordet snäll:

vänlig 88%
god 82%
hygglig 82%
godsint 82%
godhjärtad 80%
bussig 80%
reko 80%
välmenande 72%
omtänksam 72%
blid 72%
hyvens 70%
rar 68%
hjälpsam 62%
trevlig 62%
sjyst 60%
from 60%

Jag läser igenom, och jo, jag ser mig själv som snäll. Jag ser mig själv som vänlig (oftast, men det finns undantag), godhjärtad (oavsett vad jag har sagt eller gjort så har jag ALDRIG velat någon människa något illa)omtänksam (jag bryr mig om andra) och trevlig (förutom när jag är trött eller hungrig). Men, jag är helt övertygad om att det finns människor där ute som inte tycker att jag är snäll. Helt säkert finns det människor som upplever mig som elak och framförallt besvärlig. Jag kanske lurar mig själv, men jag vidhåller ändå att jag är snäll. Och okej, kanske lite besvärlig. För jag lägger mig i allt. MEN! Det är för att jag vill vara just snäll. Jag vill hjälpa till, jag vill lösa problemet, jag vill inte att någon ska må dåligt. Vad jag inte fattar är att alla vill inte ha min hjälp eller mina ord och min ärlighet. Och då är jag lite dålig på att inse det i tid. Men vad fan, jag är i alla fall snäll. Innerst inne.

Men tillbaka till rubriken. Jag har som sagt tänkt på det där de senaste dagarna. Och jag har kommit fram till att för mig räcker det att komma till himmlen. För mig är det ett betyg på att man har varit en god människa. Jag skulle aldrig trampa någon på tårna för att ta mig själv framåt. Däremot kan jag trampa någon på tårna för att försöka få andra att må bra. Men jag skulle aldrig gör det för min egen vinnings skull. Och den som inte tror på det känner inte mig. Och vad spelar det för roll egentligen? Vad någon annan tycker, tänker eller tror? Huvudsaken är ju att de som står mig nära vet vem jag är. Att jag själv vet vem jag är.

Det viktigaste för mig är dock inte att vara varken snäll eller elak. Det är att vara ärlig.

Men så kommer jag dit jag alltid kommer när jag funderar och tror att jag har kommit fram till något, jag kommer till: ELLER?!



Vad tycker ni? Vad är viktigast? Vad är att vara snäll och vad är att inte vara snäll?

Inatt fick jag ÄNTLIGEN sova ordentligt och det var så välbehövligt. Även om det var med hjälpa av sömnmedicin som doktorn skrev ut till mig igår, så kändes det verkligen skönt att få sova en hel natt. Jag gick upp för att säga hejdå till Carl när han skulle åka till jobbet, men jag var nog inte riktigt vaken för jag sa: Sov gott! istället för Hejdå! när jag stängde dörren. Jag hörde honom skratta i trappuppgången.

Sedan åt jag frukost och efter det gick jag och la mig i sängen igen. Lyssnade på Eva Cassidy, den enda rösten som verkligen får mig lugn. R, J och S kom hit och åt lunch med mig och sedan fick de gå igenom kläderna som jag rensat ut och de tog med sig några plagg var. Resten får åka till Myrorna. Sedan ringde min snälla chef och uppdaterade mig lite om jobbet. Hon sa dessutom till mig att försöka hitta på sådant jag tycker är roligt för att hitta tillbaka till min glädje och bli av med ångestmonstret. Det kändes skönt att höra just henne säga det, för jag får dåligt samvete så fort jag går utanför dörren när jag är sjukskriven. Det känns som jag borde hålla mig inne och inte få träffa någon. Sen gick jag ut på en lång promenad och utforskade mina nya hoods lite granna. Skönt med frisk luft, men hua så kallt! Trots att jag hade pälsat på mig med både långkallingar, yllesockar och dunjacka.

Jag har tänkt på en sak. Jag ser ju att ni är ganska många som läser, men det är väldigt få som lämnar någon kommentar. Jag är ju nyfiken på vilka ni är och vad ni tycker. Har ni några önskemål på vad jag skriva om eller inte skriva om? Tips, ideér, förslag? Skulle vara kul med lite feedback!

Idag har jag känt mig glad, till och med två gånger! Det var så härligt, och jag ler när jag skriver det. Minns ni att jag skrev om en lampa som jag ville ha, men som var alldeles för dyr? Lampan heter liv och är designad av Jonas Bohlin och kostar 5000 kr. Helt galet dyrt! Om ni vill se den live, så hänger den i ett av skyltfönsterna på Svensson i Lammhult vid Järntorget.

Men, idag har jag gjort en liten kopia alldeles själv! Jag bad Carl leta reda på en gammal lampskärm på jobbet, som självklart skulle ha en passande trådstomme för mitt lilla projekt. Han hittade en och tyget som satt på revs av så det blev ett alldeles kalt skelett.

Sen hade jag tänkt köpa tyll i en tygaffär men så hittade dessa gardiner (Lill heter de) på IKEA för 39 kr. Jag köpte två paket.

Jag klippte av alla fyra gardinlängder i olika längder för att få lite mer liv och rörelse i lampan. Sedan använde jag mig av de sydda kanalerna (där gardinstången egentligen ska sitta) och trädde igenom elastiskt band som jag fått av svärmor. För att det skulle gå lite smidigare att få igenom bandet så knöt jag det runt en tumstock (det var det som låg närmst och jag kände mig lite som Macgyver) och på så sätt gick det mycket snabbare.





När jag fått igenom bandet på varje gardinlängd drog jag åt det så att tyget veckades och knöt det runt lampskelettet, varje tyglängd för sig. Jag tyckte dock att det blev lite tunt med bara fyra lager så jag tog det tyget som blivit över och bara tryckte in det innanför de elastiska banden som satt på de längder som jag redan fäst på lampskelettet. Till slut blev det åtta lager. Sedan använde jag en sladd från en gammal taklampa som inte användes just nu, och fäste den i min egengjorda lampskärm. Sen hängdes den upp i vårt nya sovrum. Här ser ni resultatet. Och vill ni se min live, så får ni helt enkelt komma och hälsa på mig!

Det tog ungefär 2 timmar att göra och priset för min lampa blev ynka 78 kr! Jag är supernöjd!




Så, det var det första som gjorde mig glad idag. Det andra var ett jättefint mejl från en gammal kollega. Åh, så glad jag blev! Hon skrev så fina och snälla ord och det var så skönt att läsa att det finns andra människor i ens omgivning som gått igenom ungefär samma känslor. Tack snälla du!

Jag hade hoppats så på att den där lilla tabletten skulle ge mig sömnen jag behövde. Men jag låg där klarvaken, igen. Det gjorde mig så ledsen. Tårarna rann och den onda cirkeln kändes som en snara kring min hals.

Idag skulle vi tömma förrådet här och ta med allt däri till den nya lägenheten. Carls föräldrar har varit här och hjälpt oss i nya lägenheten i två dagar nu (TACK!) och det har blivit så mycket gjort. Efter vi burit upp allt följde jag med Carl till Hornbach, (alla dess byggvaruhus - jag har besökt ALLA de senaste månaderna!). Väl där gick det inte längre. Det var som att benen inte vill bära mig och luften tog slut. Jag fick sätta mig i en gång mellan tusentals verktyg och en mängd olika trädörrar, tills Carl hittade mig och fick köra mig hem. Sen har jag bara legat här.

Jag fick ett så fint sms av en gammal vän idag som jag inte haft någon kontakt med de senaste 5 åren. Tack fina fina du! Du gjorde mig så varm i hjärtat. När man mår som gör jag nu, så känner man sig så ensam. Det känns som att världen utanför är så långt borta. Som att man inte är en del av den längre. Alla andra fortsätter med sina liv precis som vanligt. Men jag ligger här. Jag har min älskade familj, mina fina vänner och min underbara make och jag vet att de finns här, att jag inte är ensam. Men ändå känner jag mig så. De kan titta på mig, de kan prata med mig. De kan tycka att jag verkar nästan som vanligt. Men de kan inte känna känslorna som finns inne i mig. De kan inte förstå kampen som pågår i min hjärna och i min kropp. Ingen kan förstå mitt helvete, precis som att jag inte kan förstå deras. Detta lilla sms som säkert bara tog henne en minut att skriva, gav mig vetskapen att det finns människor där ute som tänker på mig. Och så plötsligt, om så bara för stund, så kände jag att var jag en liten del av världen igen.

                  Tack till er andra som ställt upp eller hört av er - ni vet vilka ni är. 
                                                          
                                                     För mig är ni allt! ♥

Ligger i sängen. Nästan den enda möbeln som finns kvar i den gamla lägenheten. Har till slut gjort som doktor Bertil sagt och tagit mig till apoteket för att hämta ut receptet han gav mig. Jag har stretat emot högre doser och starkare medicin, men de senaste dagarna har jag insett att ibland kanske man måste lyssna på kroppen mer än hjärnan. Jag minns inte när jag sov ordentligt senast. Jag lägger mig i sängen på kvällarna, och sen ligger jag där. Klarvaken. Orolig. Fylld av ångest som trycker över bröstet. Jag sluter inte ens ögonen. Jag glömmer bort det. Fokus är någon annanstans. Tankar överallt. Alldeles för många.

Dagarna är okej. Jag försöker sysselsätta mig. Fokusera på annat. Jag kan skratta, jag kan le. Det kan kännas nästan som vanligt. Men sen plötsligt, som på en sekund så sitter den där i bröstet, den elaka ångesten. Och luften tar slut. Jag vill att luften ska sluta ta slut. Jag vill andas, fritt, högt och lyckligt. Men, ska jag komma dit så måste jag sova. Det var så han sa. Så nu har jag svalt ett piller för att lugna min upproriska kropp och själ. Så, god natt.

Hoppas jag.

Jag lyssnar inte på musik särskilt ofta egentligen. Jag tar mig inte tid till det, som så mycket annat. Men nu när jag har varit sjukskriven i en drygt en vecka så har den tiden helt plötsligt funnits där. Och så inser jag, som så många gånger tidigare, att musik påverkar mina känslor, mitt humör och min tillvaro på ett väldigt härligt sätt. Musiken får mig att känna något annat än ångest inombords just nu, något som istället känns skönt och väldigt behagligt. Här kommer några låtar som verkligen känns i hjärtat på mig just nu. Så ta dig tiden, sätt dig någonstans där du får lugn och ro, blunda och lyssna på denna vackra terapi.


Den här låten får mig att känna att det finns glädje, lycka och längtan där inne i min kropp. Den får mig att längta efter sommaren och efter att få dansa på en härlig fest tillsammans med mina finaste vänner.

When there's no turning back from who we are 
No matter what we're through 
I'm gonna run to you

 

Det känns som att jag ser det hon sjunger framför mig. Så vacker röst och spdan känsla!

Säg, är det långa nätters fara att se det man vill se och vara den man
vill vara och någon att ty sig till när långa nätter inte gör som man vill 




 
Den här låten handlar nog egentligen om kärlek. Men för mig handlar det om vänskap. Den ständiga oron att bli ersatt av någon som är bättre än mig.

Lät du henne komma närmre? Var hon vackrare än mig?
Ja, det finns dagar som jag tänker mer på henne än på dig
Jag går bredvid men halkar efter jag orkar inte springa mer
försökt att visa dig med blicken men det är inte mig du ser
den här platsen är någon annans och jag måste hitta ut
hur ska man älska nån som har älskat nån förut?





Det här är en av de låtar som sjöngs så vackert på Carls och mitt bröllop. Jag älskar den och den får mig verkligen att tänka på den lyckligaste dagen i hela mitt liv.

För du är där när ingen ser mig
Du är där när stormen yr
Du är där när natten skrämmer
Och du är där när dagen gryr
Jag vill alltid ha dig nära
När som åren läggs till år
Och vad livet vill oss lära
Är att framtiden är vår

 Ett tips: Läs min käre lillebrors bokslut för 2009!